Sri Lanka Projekt

Kåres första besök på Sri Lanka
I januari 1993 åkte jag på semester till Sri Lanka för första gången. Jag var där i 3 veckor och det var 30 till 35 grader varmt.
Resan var tillsammans med en rese grupp från Karlstad, som jag fick följa med. Under resan besökte vi ett barnhem.

Då kom tårarna. Stackars människor som inte har mat för dagen. Det luktade fruktansvärt där inne. De får ligga så där hela livet och jag förstod snabbt att de här människorna ansågs inte ha något människovärde.

Flygresan tar 13 timmar och under hemresan kom tankarna och känslorna i mitt inre hjärta. Hur skall jag göra? Bara jag själv kunde svara på den frågan. Väl hemma gick jag runt i affärer och försökte få människor att skänka lite saker. Jag fick i hop minst 15 kilo kläder och leksaker till det barnhemmet . Hade övervikt, men jag charmade personalen på flygplatsen och fick dem att betala övervikten.

I november 1993 var det dags för nästa resa. I Negombo träffade jag en svensk familj som jag fick bo hos under 10 veckor. Vi besökte en stor institution för 100 stycken boende. Många hade inga föräldrar. Dom var utslagna och många låg på plåtsängar. De ville att jag skulle skicka en container ner med kläder och mat. Jag önskade att jag kunde starta ett eget projekt där.

Under de 10 veckorna jag spenderade på Sri Lanka hann det bli julafton. Jag fick hjälp att klä ut mig till jultomte. De hade aldrig träffat en jultomte förut. När jag satt i bilen kom många fattiga barn fram för de ville se en tomte. När vi kom fram till barnhemmet var det strömavbrott i hela Negombo, men det stoppade mig inte. Det blev fest ändå, med strålkastare. Satt på en stol och många barn kom fram till mig. De var lite rädda för tomten, men jag delade ut julklapparna ändå. Då kom glädjetårarna fram. Var glad över att kunna ge julklappar till de stackarna som svälter. De var nog 20 stycken.

Varför jag bestämde mig för att hjälpa de handikappade på Sri Lanka
Jag jobbade som truckförare på ett pappersbruk under 16 år. På grund av mitt handikapp fick jag ont i mina leder och blev sjukskriven. Jag orkade inte jobba som truckförare längre. Mot min egen vilja var jag tvungen att sluta jobba och när jag ville ha lättare jobb fick jag svaret att det inte fanns något jobb åt mig och de brydde sig inte om jag satt hemma och inte gjorde något.

Under två år var jag mycket deppig och ledsen. Jag klättrade på väggarna. En dag satt jag och min mor och tittade på ett program om Moder Teresa, som ville hjälpa människor. Jag önskade att jag kunde göra som Moder Teresa och det blev min förebild.
Jag ville inte sitta och klättra på väggarna. Jag var ju bara en utslagen människa på arbetsmarknaden, inte värdelös. Jag bestämde mig för att jag ville hjälpa de handikappade på Sri Lanka. Först gick jag till Studieförbundet Vuxenskolan och frågade om de ville sponsra mig, och jag ville prata för dem.

Jag åkte runt i landet och föreläste angående Sri Lanka projekt.Jag frågade FUB i Västra Götaland om de ville öppna en bankbok i fall det skulle komma in några pengar. Om jag samlar in 100 kronor till ett projekt så är det möjligt att Sida bidrar med 900 kronor, förutsatt att projektet godkänns av SHIA. Tio procent är alltså den egenavgift, som jag måste samla in.
Mitt stora mål är att jag inte vill tänka bara på mig själv. Så länge jag kan stå på mina ben vill jag hjälpa de stackars fattiga handikappade i Sri Lanka. Och så länge FUB och Vuxenskolan och SHIA ingår i mitt projekt kan jag fortsätta hjälpa.

Jag tycker det är roligt att åka runt och informera skolor, föreningar, företag mm och samla in pengar. Samtidigt har jag stora krav från Studieförbundet Vuxenskolan. Jag måste föreläsa för minst 2000 personer om året, annars kan jag inte fortsätta att hjälpa de handikappade i Sri Lanka. Jag vill jobba med projekt så länge intresset finns. Det här är mitt jobb och jag vill jobba med projekt så länge jag lever.
Bara viljan finns.

På Sri Lanka har vi SHIA och FUB som vi samarbetar med. Socialsekreterare Mrs Wickramasinge som jobbar inom regeringen har jobbat mycket för SHIA med att hjälpa utvecklingsstörda.Vi måste samarbeta med olika myndigheter och privatpersoner.En är Mr Lars Bolander, biståndsansvarig inom FUB, som jag har ett gott samarbete med. Mina mål är att bygga gruppbostäder och få i gång sysselsättning, information till myndigheter, försöka ordna seminarier och kurser och starta upp FUB-föreningar.

Man måste förstå att kunskapsmässigt om handikapp är Sri Lanka sena. Det finns ingen som helst förståelse för hur man tar hand om de handikappade. Jag vill visa dem att trots handikapp kan man utföra mycket, bara viljan finns. Jag vill starta dagcenter där dom kan utföra ett arbete och sedan kan dom sälja det till andra länder, t.ex. Sverige så de får in pengar. Jag har diskuterat det här med Lars Bolander.
Problemet är kostnaden för transporter, men det finns en möjlighet med sponsorer och få företag att betala. Jag har haft diskussion med Telia på Sri Lanka och fick svaret; "Vad får vi av dig?". Jag tänker så här, Här hemma kan jag göra reklam i TV 4 lokal TV.
Det kostar ca 6000 kronor i minuten att göra reklam. Det här kommer att ta många år. Jag har bidragit till att bygga bostäder för gravt utvecklingsstörda, men socialchefen undrar varför vi skall satsa på utvecklingsstörda, för det finns annat att lägga pengar på.
Detta gör mig mycket upprörd. De följer inte avtal som vi skrivit.

Om 100 år hoppas jag att de har bildat en förening för utvecklingsstörda på Sri Lanka och de utvecklingsstörda har en egen styrelse. En föräldraförening är nödvändig. Många ungdomar bor hemma hos sina föräldrar tills de blir gamla, och föräldrarna är oroliga för vad som kommer att hända deras barn när de själva inte finns längre.
Man måste ändra människosynen hos dessa föräldrar och det kommer att ta ca 40 till 50 år, eftersom Sri Lanka ligger 40 till 50 år efter Sverige i utvecklingen. Nu pratar jag om ett uland där finns 19 miljoner människor och som skall vara beredda att ändra människosyn. Det kommer att ta årtionden.

Jag har ett önskemål att några utvalda personer får komma på besök till Sverige och få se hur vi bor här. De skall få besöka gruppbostäder och daglig verksamhet, och få ett samarbete mellan Sverige och Sri Lanka. Den stor fråga vem skall betala det här och när och om det kommer att ske.