Sri Lanka Projekt

Människor med funktionsnedsättning lever generellt i en mycket utsatt situation, och tillhör oftast de fattigaste bland de fattiga. Rättigheterna för handikappade är minimala i de flesta länder, inte minst i u-länderna och diskriminering är en allt för vanlig företeelse.
Vården för handikappade och utvecklingsstörda skiljer sig från land till land, men i ett land som Sri Lanka, där kunskapen om funktionshinder inte är stor är det oftast institutionsvård som är den generella modellen.

Institutionen - tillhör det förflutna
Det viktigaste för ett barn under uppväxten är att bo hos sin riktiga familj, där föräldrarna kan ge sina barn ett liv med kärlek och trygghet. I en familj ökar chansen för bra förebilder och en fördelaktig uppfostran, menar Lars Bolander, FUB.
För att i vuxen ålder kunna skaffa sig levebröd och själva skapa sig en trygg och kärleksfull miljö, är ett bra familjeliv något som alla barn behöver och förtjänar.
Kunskapen inom sjukvård på Sri Lanka är avsevärt bristfällig. Okunskapen om funktionshindrade och utvecklingsstörda i landet är omfattande, både hos personalen och den övriga befolkningen.

Många föräldrar är övertygade om att deras handikappade barn får det bättre på en institution, än om de stod för vården själva. I okunskap och kärlek skickar föräldrarna iväg sitt barn till vad som tros vara ett bättre liv och en säker framtid. I själva verket hade barnen i de flesta fall mått bättre hemma hos sina familjer, där kärlek och trygghet oftast är något att förvänta sig.
Om en institution erbjuder någon god vård är tveksamt och en subjektiv fråga. De flesta skulle förmodligen anse att det snarare handlar om förvaring av människor som av ena eller andra orsaken inte klarar sig själva, därför att personalen ofta inte har någon form av modern kunskap inom handikappvård.

Lokalerna är fallfärdiga, sängarna är hårda, maten är dålig och medicin saknas. Ibland saknas även sängar och barnen får sova på det kalla stengolvet. I värsta fall hålls de bundna för att inte skada sig själv eller andra. Personalen kommer och går, och den så viktiga närheten saknas, lika så kärlek, omtanke och trygghet.I många fall är fysisk kontakt med personalen något som endast sker när det är nödvändigt. Kramar och lekar är inget som förekommer ofta.Skola och personlighetsutveckling är också något som inte är vanligt. De har en mycket liten chans till ett värdigt liv utanför institutionen, och det finns mycket med institutionen som kan betraktas inhumant.

Gruppbostäder - något för framtiden
Tanken är att man skall avveckla institutionerna och införa gruppbostäder som ett bättre och mer mänskligt alternativ i vård av handikappade och utvecklingsstörda. Avsikten med Kåres olika projekt har blivit att stå som modell för hur insatserna för personer med funktionshinder borde vara.

Gruppbostäder består av en liten grupp handikappade och en väl utbildad personal. Där skall det finnas möjlighet till mjuka sängar, bra mat, kläder och möjligheten för personlig utveckling i form av aktiviteter och skola. Medicin och vård är en självklarhet. En del av arbetet för personalen kommer att bestå av fysisk kontakt, och möjligheten till en bra stämning mellan barn och personal är större än på en institution. Kramar och närhet blir en del av vardagen, som i en vanlig familj och det är det som är tanken. Personalen skall ersätta barnens föräldrar.

De skall visa respekt och förståelse för det enskilde barnets behov, och skapa trygghet och ge barnet den kärlek som behövs. Självfallet är det oftast bäst om barnen får stanna hos sina riktiga familjer, men detta är ett bra alternativ för dem som inte kan vara hemma hos sina föräldrar. Det är så närma en bra familj man kan komma inom vården idag.